söndag 27 juni 2010

Extra insatt blogginlägg

Jag vet inte vad det är ni hör i Sverige om vad det är som händer här i Italien, men medan världen har ögonen på Sydafrika och fotbollen sa passar Berlusconi på att göra vissa ändringar här. Ni kanske redan vet att han redan äger majoriteten av media, att journalister tystas på det ena sättet eller det andra, men nu har han tagit ett steg längre. Nu föreslår han att om du som privatperson kritiserar regeringen eller någon av dess lagar på internet så stängs ens internet av och man får betala böter på minst 5000 euro, det är nästan 50,000 svenska kronor, förslaget har redan röstats igenom i första kammaren, om det går igenom i andra så är det ytterligare ett slag mot yttrandefriheten här i Italien. Folket bryr sig generellt sätt inte, de är förlamade och hjärntvättade av TV:n, Berlusconis TV. Berlusconi är smart nog att göra dessa saker när det finns andra saker man fokuserar på i vårlden, som fotbollen t.ex., han är även en mästare pä marknadsföring. Det går inte att hoppas på något bra just nu, lagen kommer förmodligen att gå igenom. Det känns otroligt för mig att Turkiet inte får vara med i EU om länder som Italien får det. Lär sig aldrig världen?

onsdag 23 juni 2010

Dag 7 – Havet

Torsdag kväll efter vi kommit tillbaka till Olbia så mötte vi upp med Andrea och Alessia, vi tog bilen till havet när det var mörkt och satt vid stranden, sjöng och spelade gitarr. Vi bestämde oss för att följande dag åka och bada.

Fredagen kom och vi åkte ut till landstället för att plocka bönor pliktskyldigt. Trädgården är fylld med grönsaker och frukter, vi passar på att äta färska fikon och plommon medan vi arbetar i värmen. Maten vi äter baseras på det vi odlar, och på det vänner till familjen odlar. Den senaste veckan har det varit mycket zuccini som kommer från denna trädgård.

Andrea och Alessia kommer med sin bil för att hämta upp oss, och ett tag senare år vi påväg mot stranden utanför Olbia. Att havet är vackert går det inte att förneka, det skiftar i blåa och turkosa nyanser. Vi lägger oss nära baren på stranden – om man i nödfall skulle behöva något att dricka. Vattnet är varmt, men för sardinierna är det ännu kallt i vattnet och de är större badkrukor än vad man kan vänta sig. Salthalten i vattnet var otroligt hög p.g.a. salta strömmar och det sved i mina ögon, för en kort stund trodde jag att jag befann mig i Döda Havet, inte Medelhavet. Efter några dopp så gick vi till baren och beställde färsk yoghurt med färsk frukt – himmelriket kort sagt. Utan tvekan den godaste yoghurten jag ätit, så vi beställde mer, dumdristigt nog, bra saker ska njutas i små mängder, inte äta sig på tok för mätt och illamående av. Vi bestämde att vi kan vänta tills nästa vecka för en annan omgång. Man ska njuta med försiktighet.Vi somnade tidigt fredag kväll, men vi var nöjda.

måndag 21 juni 2010

Dag 4, 5 och 6 - Upptagna dagar

Dagarna i Sassari förflöt snabbt, vi gick på ärenden efter ärenden, från professor till professor men det var behagligt ändå för att språkprofessorerna kan åtminstone engelska. Jag träffade även en student som kunde tala engelska, men det visade sig att hon är rumän, inte italienare.
Nära universitetet finns det en kinarestuarang som har blivit ett av våra favoritställen att äta lunch på och när vi åt där under torsdagen så bestämde vi oss för att lyxa till det med att bestàlla två förrätter. En fatalt beslut som resulterade i att vi i princip rullade ut från restuarangen.
Trots att jag varit på Sardinien i nästan en vecka så flyter allt på bra, och vi pratar mycket om framtiden. Det känns bra att vara här och jag ser fram emot det vi har kvar att göra. Jag lär mig åtminstone ett ord per dag, men jag är fortfarande lite väl blyg för att verkligen använda dem, förutom med Alessandro.
Onsdag kväll åt vi middag med Aurora, Alessandros bästa vän, och vi pratade om skillnaderna mellan Sverige och Italien, man hör bitterheterna i deras röster och Aurora säger att Vatikanstaten är ett stort problem. Alessandro har försökt införa kondommaskiner så man kan köpa kondomer på campus, men alla professorer skrattar åt honom och säger att det märks att han har varit i Sverige. Här är alla generade över allt som har med sex att göra, kondomerna är dyra, p-piller ännu mer och eftersom alla skäms över det så vågar de knappt köpa preventivmedel. Om man råkar bli gravid så har man tre val, behålla barnet, abortera det på privat klinik som är snordyrt eller abortera det i ett offentligt sjukhus. Om man väljer det senare så är det först och främst svårt att ens hitta en läkare som vill göra abort, och om man hittar en så får man sätta sig pà en väntelista. När det väl är ens tur är det försent.
Torsdag eftermiddag åkte vi hem till Olbia, vi fick skjuts av Aurora.

fredag 18 juni 2010

Dag 3 - Sassari

Vi gick upp tidigt på morgonen och åt pizza till frukost, sedan rusade vi iväg till tågstationen i Olbia för att ta tåget till Sassari. Efter vi köpt biljetterna insåg vi att det inte gick några tåg utan de hade tagit in bussar istället. Bussresan kändes som rena tortyren, i en stad stannade vi i nästan en timme i väntan på en buss som skulle komma i anslutning, när den väl dök upp så hade den bara två passagerare. När vi äntligen anlände i Sassari började vi gå in mot centrum, där Alessandros farmor äger en lägenhet. Lägenheten ligger i den gamla delen, där statsmuren brukade vara och toaletten ligger innuti ett gammalt torn. Tro mig, det är inte så coolt som det låter, köket fungerar knappt, duschen fungerade inte och den enda fungerande diskhon var vasken i badrummet. Men lägenheten hade åtminstone stora rum, där bodde farmorn, farfarn och deras 6 barn, med sängar utspridda i vardagsrummet och sovrummet. I sovrummet växer det förövrigt mögel vid taket.
Men Sassari är en vacker stad med fina torg och en otrolig katedral. Vid en gata nära lägenheten finns ett nunnekloster och i källaren finns det ett gäng nunnor som låst in sig där från omvärlden och har avlagt ett löfte om att aldrig gå upp. Universitetet är uppdelat över hela staden och husen ger en välkommen svalka. Att ta bussen i Sassari är väldigt enkelt, man går till en busshållplats, väntar och hoppas, men man vet aldrig när bussen kommer för det finns ingen tidtabell. Bussarna går bara runt, runt och runt så det går fortare att gå vägen tillbaka man kommer från, om man nu inte vill sitta på bussen en timme. Vi åt mackor med handgjord fårost, ricotta mustia, till lunch och pizza till middag! När det blev kväll gick vi till en bar med en av hans skolkamrater, Alberto, för att titta på fotboll och då började det regna kraftigt. Alberto körde oss hem och Alessandro bar mig till dörren så att jag skulle slippa få mina fötter blöta då det skulle vara dåligt fòr min tå. Varje dag tvättar han tån och plåstrar om den, så att jag slipper besvär.

tisdag 15 juni 2010

Dag 2 - Italiensk pizza

Sardinien kan man beskriva med ett enda ord - pittoreskt. Vägarna ser ut som lapptäcken och husen finns bara i två skick, fallfärdiga och palats. Överallt ser man övergivna, fallfärdiga hus och i de rikare städerna ser man nybyggen i mängder. Idén är enkel, om ditt hus eller din lägenhet börjar bli gammal köper du bara nytt, skit i att renovera! Medan Sardinien faller samman kan man undra sig varför ingenting görs, Alessandro förklarade allt för mig, pengarna går från Sardinien till regeringen i Rom - man återinvesterar pengarna i andra delar av Italien men aldrig Sardinien.
Vi bestämde oss för att åka till en köpcenter, och jag blir fòrvånad över hur många tjejer det faktiskt är som tar på sig så små shorts att man ser lite av skinkorna, man vill bara skratta. Det hela är som en stor cliché, på ena sidan finns det rika köpcentret, där kan man finna dolce&gabbana och dylikt, sedan finns det ett medelklass köpcentrum och till sist arbetarklassdelen där jag köpte en hatt, ett gäng trosor och ett par vita shorts för några euro. Vi åkte sedan tillbaka hem och åt ravioli till lunch, riktig god italiensk ravioli, inte sådant där skit man kan få på burk hemma i Sverige, nej, färsk hemgjord ravioli. Fram mot kvällen gick vi till Alessandros syster Ninas pizzeria, åt min andra italienska pizza och fascineras över hur populärt isté är här, det är t.o.m. mer populärt än läsk. Vid stängningsdags åt jag min tredje italienska pizza och sedan var det dags att sova.

Dag 1 - Resan

Efter två timmars sömn gick jag upp 03:00, lördag morgon för att packa färdigt handbagaget. Klockan 04:00 blev det tid för avfärd mot flygplatsen, jag hade tur att få skjuts ända till flygplatsen av Leif och mamma, men var för tok för trött för att kunna göra några som helst reflektioner. När vi parkerade vid flygplatsen började jag känna mig illamående, resfeber kan man nog kalla det. Det här skulle bli den första gången jag flyger, som jag minns alltså. Åka tåg har jag ofta gjort, så alla mina referenser kommer därifrån. När jag steg på planet, som inte är så stort i alla filmer man ser, blev jag otroligt förvirrad. Var ska man sitta? Det står ju inte på biljetten! Jag insåg att man inte har en bestämd plats, så jag var snabb med att få en fönsterplats. Men för att vara ärlig, det där med att flyga är otroligt tråkigt så jag sov nästan hela vägen.
Alessandro mötte mig vid flygplatsen med en skylt som sade "JAG ÄLSKAR DIG", jag hoppade på honom och råkade stöta min tå mot hans sko vilket resulterade i att jag skadade min tå. En del av nageln bröts och jag började blöda, nu får jag inte bada på ett tag vilket kändes väldigt bittert. Värmen är påfrestande och man vill bara kasta sig i det klara turkosa vattnet.

Efter en enkel lunch i skuggan åkte vi och lämnade mina väskor hos hans familjs lägenhet i Olbia och gav oss sedan iväg till deras landställe där hans farmor och far var. Det visade sig att landstället bara var 5 minuters bilresa utanför staden, där de har en bit land och ett enkelt hus. Lite grann som en kolonilott. Inte bara var hans far och farmor där men även en farbror och ett gäng vänner till familjen. De hade hjälpt med att skörda grönsaker, och sedan serverade Franco, Alessandros pappa, lunch och alkohol som tack för hjälpen, allt enligt sardinskt tradition. De pratade förövrigt mest sardo, det sardinska språket, för det var många äldre där.

Till middag åt jag min första italienska pizza, som inte är så annorlunda alls från de svenska.

onsdag 9 juni 2010

Tre dagar till avresa

Att kärleken har vingar är inget ovant begrepp, inte heller att det inte går att älska och vara förnuftig på samma gång. Jag hoppas på att kärlek övervinner allt, och det är med det hoppet jag kommer att stiga på ett plan till Sardinien om mindre än tre dagar.

Det hela började en kall kväll i februari, huttrande fann jag min väg till en fest med utbytesstudenter. Och där var han, utklädd till en muslimsk krigare under korstågens tid medan min dejt för kvällen, en brittisk utbytesstudent var utklädd till en korsriddare. Men trots min dejt så spenderade jag majoriteten av kvällen med honom, Alessandro, som förmodligen bara visade intresse p.g.a. mitt godishalsband, den hade happy colas som han älskar, och min candybra som oblygt visade mina bröstvårtor (förlåt mamma!). Två veckor senare på ett fik börjar vår historia, när en kaffe blev till fyra dagar av romantik.
Helt plötsligt blev jag kastad in i en storm av känslor och förvirring, jag blev kär i en italienare och längs med den vägen gick det. Som ni förstår blir det en jobbig situation, en svenska och en italienare som bara ska stanna till sommaren. Hur fan får man det till att funka? Den enda lösningen i sikte var att jag skulle följa efter honom till Sardinien, åtminstone för ett tag och det är så det kommer att bli.

Att åka till ett annat land, en annan kultur och ett annat språk kan synas som dårskap om man gör det för en pojke man träffat bara några månader sedan, men då är det en dåre jag är. I de dagarna jag har haft utan honom, kvar här i Sverige, har fått mig insikten att jag måste vara med honom, annars blir jag inte lycklig och att ens egna lycka är beroende av en annan person kan inte verka något annat än patetiskt men sådan är kärleken. Beroende av varandra.